NEDAN FINNS EN DEL AV DET SOM ÄR SKRIVET OM MIG, SAMT EN AV TVÅ RADIOINTERVJUER SOM ÄR GJORDA. JAG HAR ÄVEN BLIVIT INTERVJUAD AV LOKALNYHETERNA PÅ TV4.

Reportaget i tidningen Nära om mig som djurkommunikatör, del 1
Reportaget i tidningen Nära om mig som djurkommunikatör, del 2

www.ltz.se/nyheter/krokom/1.3828370-ulrika-pratar-med-forsvunna-djur

www.doggson.se/2012/02/06/ulrika-pratar-med-hundar/

www.dog-news.net/2011/08/22/djurkommunikator-kan-finna-din-bortsprugna-hund/

www.ltz.se/nyheter/are/1.3709958-hunden-som-kom-hem

Dagens vackraste rosor vill vi ge till Ulrika Nyqvist i Rönningsberg för hennes engagemang och hjälp när vår hund Tinka var bortsprungen på besök i Gråvalen. Stort tack även till Karl-Erik i Botten, Thord Woxlägd och Inger i Mattmar för deras hjälp med sökande, Åke Palmqvist, Ann och Ove, som i Rötjännbuan fann Tinka efter att hon varit vilse i fjällen i tre dygn och tog hand om henne tills polisen kontaktat oss och vi kunde hämta henne. Dramat slutade lyckligt och glädjen är stor. Tusen tack och fortsatt skön sommar med massor av kramar.

Birgitta och Leif Lindholm i Arvesund

www.phonkworks.se/cms/cms?SI=1001&PARAM_ACT=ACT_SHOW_DOC&PARAM_SELECTED_ITEM_ID=1305800519829

www.sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3336&grupp=14283&artikel=4705748

TEXTEN NEDAN ÄR SKRIVEN AV VERA SIKMO FÖR TIDNINGEN ALSENBLADET

"Djurkommunikation
Detta håller Ulrika på med. Hur började då allt detta? Jo, hon var på väg med sin egen hund till en kvinna som heter Emelie Cajsdotter som kan djurkommunikation och naturmedicin. Besöket där gav Ulrika blodad tand. Intresset växte för djurkommunikationen och Ulrika anlitade henne för flera av deras djur. Efter detta gick Ulrika på en kurs för Jeanette Ryman i 3 dagar. Allt detta var för ungefär 11 år sedan. Men hon vågade inte riktigt sätta igång med detta då! Inte förrän i fjol, i januari 2011, gick Ulrika på en utbildning till. ”Nu var det dax att börja på riktigt”. Ulrika fick i Östersund en utbildning av Helena Niemi på 4 dagar i andlig och personlig utveckling. Efter fyra dagar blev Ulrika ”Certifierad”, fick ut sitt intyg om certifieringen i mars 2011, ett bevis att hon kunde klara av detta. Denna kursen tyckte Ulrika var fantastiskt och Helena var en mycket stor hjälp för Ulrika. Certifieringen krävde bl.a. att genomföra kommunikationer med 20 djur och efteråt få underskrift av ägarna till djuren. Ulrika var smart, hon lade ut detta på Facebook, en mötesplats på internet, att hon gjorde detta gratis för djurägarna. Där fick hon ett stort gensvar och inga problem med att fylla listan på 20 djur. Det går att kommunicera med alla djur, bara de vill.
Efter detta började Ulrika lite försiktigt att ta betalt. Det fortsatte att komma folk och hon blev tillfrågad att hålla föreläsningar. Efter detta har det rullat på. Det har spritt sej bland folk och på Facebook. Helt otroligt vilken respons det gav! Ulrika kommunicerar nästan bara via distans, inte bara i Sverige. Du kan skicka ett kort av ditt djur, med namn och ålder, hon vill inte veta mer. Det är ju telepati det handlar om och då går det lika bra med ett kort på djuret. Detta tycker ibland folk är lite konstigt. Men så här fungerar det säger Ulrika. Intressant, tycker jag. Så vill du ha kontakt med ditt avlidna djur eller vill få hjälp att kommunicera med ditt djur. Ta då kontakt med Ulrika, gå en kurs hos henne.
Till dags datum, har hon gjort ca 600 kommunikationer, med främst hund och katt, men även med tupp, ko, häst, kanin och höna. Ulrika säger att hon varit lycklig lottad, hon har haft kö, allt sedan hon var klar med sin senaste utbildning. Hon har gjort ett seminarium, två föreläsningar och två workshops och haft sex distanskurser.
Så det kan vara lite väntetid tills hon hinner med just ditt djur. Men det är värt att vänta på. Ulrika vill gärna påpeka att hon aldrig är någon ersättare för veterinären. Telepati då? Vad är det ?
Telepati går ut på att ge djuret, bilder, känslor och budskap genom att överföra sina tankar till djuret. Du får tillbaka på samma vis. Detta fungerar. Jag vet. Töm dina tankar. Detta fungerar även på människor. Ämnet är mycket intressant.
Vart man är bor i världen så kan du vara med på hennes kurser på distans genom Facebook, sök efter Ulrika Nyqvist eller via e-post: ulrika.nyqvist@rowanheights.se,
eller hemsidan www.rowanheights.se.
Nästa gång kommer ett reportage av min dotter Rebecka Martinsson och som bor i Borås och är mycket uppe hos mig i Jämtland. Hon fick kontakt med Ulrika genom Facebook. Detta kommer att delas upp på 2 gånger, så följ gärna hennes berättelse om djurkommunikationen.

Djurkommunikation, av Rebecka Martinsson.
Min resa börjar nog ganska snarlikt många andras. Jag har alltid älskat djur och alltid haft en längtan att förstå dom bättre. Från en liten femårig flicka som tjatar och tjatar på sina föräldrar om att få en katt och som gråter av glädje när hon får en på sin sexårsdag, till där jag är idag. Idag har jag ett förflutet med egna hästar, hundar, katter och råttor. Vid en period med alla dessa djur i samma hem – samtidigt! Mitt hjärta slår lite extra varmt och mycket för hundar dock, och mitt beslut kom närmare och närmare en riktig handling förra hösten, då jag upplevde min största sorg nånsin. Min älskade livskamrat och hund Tessie dog den 6/8-2011 kl 13.30. Jag föll handlöst av sorg och förstod inte hur mitt liv nånsin skulle kunna bli sig likt igen. Den som en gång förlorat en älskad hund vet vad jag talar om. Det finns en anledning till det gamla talessättet ”hunden är människans bäste vän”.
Jag har alltid trott på andliga saker och är något av en sökare. Jag började ganska snart söka efter svar på mina existentiella livsfilosofifunderingar och då jag precis mist min hund och bästa vän, började jag lyssna på podcasts om djurkommunikation. Jag ville lära mig mera och för att inte begrava mig själv i sorg, fyllde jag mitt utrymme med bland annat dessa podcasts. Tanken började snart gro inom mig. Vid sittningar med medium hade jag tidigare fått höra att jag skulle kunna öppna förmågan att prata med djur. Jag visste ju inte ens om detta fanns. Fanns det? Funkade det? Hur funkade det? Skulle verkligen JAG kunna? Tänk om någon kunde ta kontakt med Tessie så jag kunde få höra att hon hade det bra? Då skulle jag ju på samma gång få ”bevis” för att det verkligen funkade!
Jag och Ulrika blev vänner på Facebook efter att jag sett hennes vackra hantverk och jag hade gjort en beställning hos henne. Två par mycket vackra ljus med ett vackert motiv samt texten ”Carpe diem” på. Jag ville veta mer om henne, vem var hon? Gick in på hennes sida på Facebook och läste, hon var djurkommunikatör!! Åh, tänk om hon kunde, men det måste väl vara svindyrt, hade jag råd? Ja, jag kunde ju i alla fall höra med henne om hon ville och vad det skulle kosta. Kunde hon ta kontakt med djur som gått över? Japp, det kunde hon och visst skulle hon kontakta Tessie! Fick jag till svar och förvånansvärt tyckte jag att hon var billig i sitt arbete! Det enda hon behövde var ett foto på henne, hennes namn, hennes ålder då hon dog samt om jag ville fråga något eller förmedla något till Tessie. Förstår ni att jag satt på nålar under min väntetid!? Det gick ett par månader, då Ulrika hade fullt upp med sitt arbete att kontakta och få hem bortsprungna djur. Efter ett tag, fick jag brevet."

Ulrica Nykvist del 3
Rebecka Martinsson, Veras dotter skriver :
Jag ville knappt andas när jag började läsa. Ganska snart i brevet så försvann alla mina tvivel, tårarna bara forsade. Det osade Tessie ur hela brevet, i texten och vad som skrevs. Ulrika hade bland annat fått fram att Tessie var allergiker och att det kliade mycket på henne då hon levde.
”Oja”, tänkte jag. ”Sprutor var sjätte vecka som jag själv gav, ständiga specialduschar, kortisonbehandlingar i perioder då allergierna var som jobbigast, stenhård koll på vad Tessie fick i sig och inte, samt koll på återkommande så kallade ”hot spots”/fukteksem.”
Hur kunde hon ha vetat detta om hon inte verkligen haft kontakt med henne? Jag hade vart väldigt medvetet noggrann med att inte ge ut någon gratisinformation på Facebook om Tessie innan kontakten. Detta var också något som Ulrika var mycket bestämd med. Något som jag förstår anledningen av idag, efter att snart ha avslutat min andra kurs i djurkommunikation hos henne. Ulrikas kontakt med Tessie blev min vändpunkt, speciellt då jag fick höra att hon hade kurser i djurkommunikation! Visst undrade jag om jag verkligen skulle klara av detta och jag tvivlade på mig själv, samtidigt var jag nyfiken. Vad hade jag att förlora? Inget! Bara en massa att vinna! I början av september provade jag och sex stycken andra elever på vår första kontakt med ett djur. Det var en av Ulrikas egna hundar vi skulle se om vi fick något ifrån. Innan dess hade vi läst igenom kursmaterialet och pratat ihop oss i gruppmötet dagen innan. Där fick vi lufta eventuella frågor och funderingar. Det var så spännande! Jag vet att jag var lite orolig att jag inte skulle minnas hela förberedelsen så jag satt med kursmaterialet framför mig och öppnade upp. Framför mig hade jag en bild på Ulrikas hund. När jag gjort hela förberedelsen och öppnat upp, slog jag upp ögonen och tittade på bilden. Det tog en stund, men något var förändrat med bilden. Det kändes som att bilden var levande på något sätt! Det var lite svårt att få något första gången, men Ulrika peppade mig att försöka igen och så gjorde jag några dagar senare. Den gången fick jag både bilder och ord som hunden sa. Då Ulrika sagt till oss att skriva ner ALLT som vi fick, så gjorde jag som hon sa, men tänkte ”vi får väl se hur mycket fantasier detta är!” Så kom då första gruppsamlingen, då vi skulle gå igenom vad vi alla fått ifrån den första hunden. Mina två katter och Belgartik hemma, tyckte nog jag såg konstig ut för jag satt nog och gapade med munnen under hela tiden! Vad mycket liknande saker vi fått till oss, och inte nog med det, det var saker som stämde också! Detta var en omtumlande kväll för mig, om jag bara fantiserat alltihop, hur kunde det då stämma? Och hur kunde det komma sig att mina klasskamrater fått liknande som jag? Jag blev mer och mer övertygad att jag faktiskt hade haft någon form av kontakt med Ulrikas hund.
Idag när jag skriver detta, har jag gjort över tio kommunikationer. Inlärningsperioden har bestått av aha, upplevelse till aha, upplevelse. Jag har i olika kommunikationer fått till mig färger, ord, bilder, känslor och berättelser. Jag har även fått till mig känslor på min egen kropp, som visat sig stämma. Ibland har jag upplevt kontakten med ett djur så tydligt att jag nästan kunnat känna på djuret och klappa på det! Jag har även provat på så kallad live-kommunikation, vilket innebär att det djuret jag pratar med är i samma rum som jag under tiden. Kan ni tänka er min reaktion när jag under denna, helt plötsligt möts av kattens blick (som enbart legat och sovit tills då) och frågan ”Förstår du?” ifrån katten.
-Ja, svarar jag förvånad. Jag förstår gumman! Katten är nämligen min egen kattunge som jag adopterat från en djurorganisation och bara haft i några veckor. Grejen med djurkommunikation är att man behöver verkligen inte ha djuret hos sig när man pratar, för det handlar ju om telepati. Telepati behöver inget gemensamt rum nämligen!
Det som kan vara knepigt att greppa med djurkommunikationen, är dels att förstå att man faktiskt får något ifrån djuret och uppfatta när man får informationen om man är som jag nybörjare. Att helt osjälviskt bli som ett blankt papper, där djuret kan fylla med information. Det är ofta ganska svårt, men ju mer man övar desto bättre blir man på det. Att enbart kunna ta informationen som man får, skriva ner det på papper utan att göra egna tolkningar på informationen, det är ett knep! Det är också väldigt viktigt att lära sig att stänga ner, för att inte ta emot information när man inte bör eller får ta emot information. Men som sagt, övning = färdighet.
När jag började kursen hos Ulrika, så hade jag inte så mycket tankar på att jobba med det i framtiden. Jag ville bara se om jag kunde och så ville jag ju hemskt gärna veta att Tessie var okej, där vid regnbågsbron. Idag känner jag att jag mycket väl hade kunnat tänka mig att ha detta i mitt framtida jobb. Idag känner jag inte så mycket behov av att någon ska ta kontakt med Tessie åt mig. Tack vare Ulrikas helt otroliga första kontakt med henne, hade det som följd att jag började lära mig, har utvecklats inom djurkommunikation och idag får jag själv besök av min älskade vovve från andra sidan. Jag kan själv känna Tessie runt mig när hon hälsar på och jag kan själv prata med henne. Det är en gåva från Ulrika som jag aldrig nånsin kommer kunna ge tillbaka likvärdigt. Att själv någon gång när jag känner att tiden är mogen, kunna ”pay it forward” till någon annan som är i den situation som jag var, kanske är enda sättet. Att själv kunna kontakta en sörjande människas bästa vän och strö balsam på det öppna såret, det vore som att cirkeln sluts igen, jag ser fram emot det!
Idag har jag en ny fin vän. Min Belgiska Vallhund - Groenendael - vid namn Shira.
. Shira är en tjej på 2 år nu och med massa humor, livsglädje och energi. Efter Tessie hade jag inte den Belgiska Vallhundsrasen i åtanke som en nästa hund. Tanken hos mig var nu att jag skulle ta en paus ifrån hundägarskapet, då jag aldrig levt utan hund och jag ville testa på hur det var utan hund. Det gick dock inte lång tid – snarare någon vecka – då tomhålet efter Tessie ekade som ekot i ett stort tomt rum. Jag kunde inte hjälpa det, jag var en hundmänniska. Jag ville ha hund igen, en livskamrat att få dela allt med, sorg som lycka!
Mamma (Vera Sikmo) var med mig under resan med att tvingas skiljas ifrån Tessie. Vid ett samtal hemma hos mig, säger mamma ”Jag har en kompis på Facebook som har en sån himla grann hund! Här, titta!”
- Är det en långhårig Schäfer? frågade jag.
”Nej, säger mamma. Minns inte vad rasen heter, men vi ringer henne!!”
Sagt och gjort, vi ringde upp vår nu gemensamma väninna Janet och hon berättade att detta var en Belgisk Vallhund av varianten Tervuren. Hon frågade mig vad jag sökte efter i en ny hund då hon visste vad som hänt Tessie. Jag berättade och efter en stund säger hon ”Då vet jag om en tik som du borde prova, en Groenendael tik!”
En månad senare bar det upp till Grong i Norge och jag och Shira fann varandra!
Livet går nu vidare, Tessie finns alltid i mitt hjärta och min väg i djurkommunikationen har bara börjat. Dock har allt detta gett mig insikt om mig själv och livet, på ont och på gott.
Jag kan varmt rekommendera Ulrika!! Är du är ute efter hantverk eller att få hjälp att prata med ditt djur eller kanske att själv lära dig prata med djur, är hon helt suverän på alla sätt och vis! Ulrika är en själ med ett mycket stort hjärta, öppenhet, tålamod, kunskap och färdigheter. Bestämmer du dig för att gå kurs hos henne, så kommer du få massor av tid, engagemang och råd ifrån henne, där du är i din utveckling – och det bästa av allt – hon älskar frågvisa och diskussionssugna människor som jag! Visst kan det vara så att man tvivlar på att just jag kan, men livet har lärt mig något viktigt:
”Du kan – jag kan - alla kan!!” Det är nu mitt nya motto i livet
Av Rebecka Martinsson, (Veras dotter)